Den relationella blicken

Jag fotograferar inte objekt som självständiga och isolerade fenomen. Jag fotograferar relationerna mellan dem och sammanhangen som ger dem betydelse. Ingenting existerar ensamt.

Ett flygplan är inte bara en maskin. Det är en relation mellan människa, teknik, landskap och längtan. En fågel är inte en art. Den är en relation mellan kropp, luft och rörelse. En väg är inte asfalt. Den är en relation mellan plats, riktning och möjlighet. En stad är inte byggnader. Den är relationer mellan strukturer, minnen och tid.

Kameran är inte ett registrerings verktyg. Den skapar ett mellanrum mellan mig och världen. Tillräckligt nära för att känna närvaro. Tillräckligt långt bort för att behålla orienteringen .I detta mellanrum uppstår bilden.

Människan behöver inte synas för att vara närvarande. Genom att rikta kameran mot tomma rum, spår och materialens tysta möten fotograferar jag relationers arkitektur. Ett rum är aldrig tomt. Det är fyllt av ekon från möten som varit och konturerna av dem som ännu inte kommit.

Jag söker inte de stela mönstren eller de färdiga stereotyperna. Jag vill hitta det som ligger bakom rimligheten – ett mysterium som aldrig blir utlöst och därför förblir ett mysterium.

Relationer blir återvändsgränder när de reduceras till kliniska objekt, eller till ett vardagligt livs pussel i stället för att pyssla ihop livet. När vi reducerar oss till partner eller familjemedlem och blir en ren funktion i förhållande till andra, utan att fråga varför eller hur vi hamnade här.

Att förlora mellanrummet till en formel eller en stereotyp är att upplösas i skräck. Jag fotograferar för att rädda dialogen innan den stelnar och mysteriet dör.

Jag söker inte objekten eller människorna som isolerade fenomen. Jag söker det som uppstår mellan dem. Deras inbördes relationer, deras riktningar och deras drömmar.

Det som intresserar mig är tingens kommunikation med varandra. Mellan människa och landskap. Mellan teknik och natur. Mellan plats och minne. Mellan rörelse och stillhet. Mellan det yttre skeendet och det inre.

Jag fångar inte objekten. Jag fångar den tysta dialogen mellan dem – och deras varande i tomrummet mellan mig och världen.

Där lever bilden och jag