Jag fick en inbjudan till en fototävling.

Att söka inspiration hos andra fotografer och konstnärer är för mig att tanka bränsle. Men bränslet används inte omedelbart. Det krackelerar långsamt inom mig, delas upp i mindre beståndsdelar och blir till en del av mitt sätt att se. Först långt senare kan det blomma ut i en bild, utan att jag alltid vet varifrån det kom.

Man säger i trakten att det finns en telefonkiosk utanför The Dog & Sorrow. Man säger det mycket tyst och helst som en artig omskrivning.

Människan, systemet och idealens långsamma erosion

Ibland befinner vi oss bortom korsningen. Vägen bakom oss bär spåren av det liv vi föreställde oss; vägen framför oss leder in i det liv vi faktiskt lever.

Det som binder människor samman behöver inte vara kärlek eller vänskap, som vi kanske tror och förväntar oss

Jag tänker på stillbilden som både en skärningspunkt och en brännpunkt.

Inte för att jag är någon stor bildfilosof. Men jag undersöker gärna, med mina ögon, mina ord, men framför allt genom platser och minnen. Och om det nu kan vara filosofiskt – ja, det låter jag vara osagt.

En diagnos beskriver ett medicinskt definierat mönster eller tillstånd. Den kan hjälpa professionen att förstå vissa svårigheter, öppna dörrar till stöd och ge språk åt sådant som tidigare varit svårt att förklara. Men för att diagnosen ska vara användbar måste den också förstås för vad den är: en beskrivning, inte en fullständig bild av en människa.

Ibland befinner vi oss bortom korsningen. Vägen bakom oss bär spåren av det liv vi föreställde oss; vägen framför oss leder in i det liv vi faktiskt lever.

Jag fotograferar inte objekt som självständiga och isolerade fenomen. Jag fotograferar relationerna mellan dem och sammanhangen som ger dem betydelse. Ingenting existerar ensamt.