Berättelsen om TV serien den röda bland traditioner

Man säger i trakten att det finns en telefonkiosk utanför The Dog & Sorrow. Man säger det mycket tyst och helst som en artig omskrivning.

Den är röd. Den var röd redan när den kom, vilket ingen heller minns och än mindre sett.

Om burners

I byn finns inga mobiltelefoner. Det är allas bestämda uppfattning. Däremot finns det burners, och det är en helt annan sak.

Steve har en i ölfatet. Prästen har en liggandes i en urholkad psalmbok, vid Härlig är jorden. Rektorn har tre i internatskolans gymnastiksal, under en madrass som ingen vågar flytta på grund av att den alltid legat på samma ställe. Kommunfullmäktiges ordförande har en burner som enbart används för att ringa upp en annan burner, som i sin tur ringer upp kiosken.

Kiosken ringer aldrig till någon. Det är det som är så skrämmande med den. Kiosken tar emot, men ger inget tillbaka som den osolidariska och röda ting den är.

Gamla Mrs. Pickering lär ha sagt att en burner håller i exakt tre samtal, sedan måste den begravas på kyrkogården, helst vid en släkting som också har begravt en burner bredvid en annan släkting. Därför är det trångt på kyrkogården. Därför har det därför aldrig dött så få människor sett till andelen begravningar. Men begravningarna sker i tysthet efter mörkrets inbrott med endas några gatlampor som vittne.

Om ordföranden

Ordföranden leder utredningen om vem som sprider ryktena om kiosken. Han sammanträder på tisdagar. Vid varje sammanträde läggs ett protokoll fram, och i protokollet står alltid samma sak:

Inget att anmärka. Möjligen en fri mur.

Ingen vet vad en fri mur är. Några säger att den står vid vägkanten. Andra säger att det är en ras av fårhund. Prästen säger att den inte finns, och att man inte ska fråga om man inte skall drabbas av den.

Om skotten

Det är här sägnen blir svår att tro på, och det är därför den är sann.

Varje natt, vid kvart i tio, kliver en skotte av nattåget från Glasgow. Kilt, termos, ansikte som en stängd dörr. Ingen har sett honom köpa biljett. Konduktören säger att han aldrig har kontrollerat någon i kilt, och att det är något han föredrar att inte tänka på; Men gärna fantiserar om.

Skotten har ingen burner. Det har man kollat. Det kollades av en kommitté, som i sin tur kollades av en annan kommitté, som visade sig bestå av samma tre personer.

Han ställer sig vid stenmuren kanske är det den fria muren, säger de som vill vara lite djärva.  Han observerar. Han har gjort så i tjugo år.

Steve går in i kiosken.

Jaha.

Rektorn går in, med en burner i varje ficka och en i strumpan.

Jaha.

Kommunalrådet går in och ringer från en burner som han hävdar inte är hans.

Jaha.

Prästen går in med psalmboken uppslagen vid fel psalm. Det blir tyst en lång stund. Sedan, ur boken, ringer det.

…jaha.

Skotten justerar kilten, mumlar något ofördelaktigt om England och tittar på klockan. Hem går tåget 16.12

Om inspektören

En gång kom en kriminalinspektör från staden. Han var torr som kex och uttalade ordet “kiosk” som ett försäkringsärende. Han sade att han sökte “en H”, vilket alla i byn förstod som att han letade efter någon med ett dåligt sinnelag och god tillgång till rapporter.

– Finns det en telefon i kiosken?

– Vilken kiosk, sade Steve.

– Har ni sett någon ringa från den?

– Det finns inget att se, sade prästen.

– Och mannen i kilt?

Någon hostade. Någon annan hostade tillbaka, som i kodad kör.

Inspektören skrev i sitt block: Samtliga vittnen medverkar inte. Han strök det. Han skrev: Samtliga vittnen medverkar mycket. Han strök det också. Sedan fann han en burner i sin egen rockficka, som han bevisligen inte hade lagt dit. Den ringde. Han svarade. Ingen vet vad som sades, men han lämnade byn samma natt och har sedan dess titulerat sig “pensionerad”.

Om matmor

I köket bakom puben står matmor. Hon har stått där sedan 1974 och rör i en gryta som ingen har beställt.

Hon har inga burners. Hon är nätverket. Allt som sägs i kiosken kommer så småningom ner i hennes gryta, och det är därför grytan smakar som den gör: av hemligheter och lite för lite salt.

Hon säger ingenting. Hon behöver inte.

Om slutet, som inte finns

Sex säsonger går. Ingenting förklaras. Någon är nära att avslöjas men pensioneras i stället. En man erkänner allt, fast i en annan by och i ett annat mål rörande omärkt kreatur. Alla nickar. Ingen gripen och ingen boskap funnen, men fortfarande har ingen sett något av vikt.

Och en natt, när alla gått hem, öppnar skotten dörren till kiosken själv. Första gången på tjugo år.

Den är tom. Ingen telefon. En hylla, en katalog, en lapp: Upptaget.

Han står där en stund. Då ringer det. Inte i kiosken, utan i hans sporra, där ingen någonsin tänkt leta, eftersom ingen vågat.

Skotten tar upp den. Lyssnar. Det är tyst i andra änden, men ett särskilt slags tystnad: lagom generad, lagom välvillig, något tillbakahållet.

– Jaha, säger skotten.

Så lägger han på, nickar för sig själv, stänger kioskdörren försiktigt efter sig och går mot nattåget. Han ser lagom glad ut.

Han fick exakt det han kom för. Inte svar, bara en bekräftelse på att engelsmännen fortfarande beter sig märkligt.

Och det räcker.