Jag döpte min hemsida återigen till Bildfilosofi.

Inte för att jag är någon stor bildfilosof. Men jag undersöker gärna, med mina ögon, mina ord, men framför allt genom platser och minnen. Och om det nu kan vara filosofiskt – ja, det låter jag vara osagt.

Jag tror ändå att vi alla har en liten filosof inom oss på något sätt. Alla har kanske inte behov av att tänka så långt bortom tårna. För det räcker för många. Alla behöver ju inte sikta bakom horisonten.

Eller kan det som är nära samtidigt vara bortom horisonten?

Ja, jag tror det.

Att vara nära något och samtidigt göra sig lite distanserad från det genom att lägga en lins mellan sig själv och det man ser – det kan vara ett sätt att upptäcka något annat. Men det kan också vara motsatsen. Att man lär känna sig själv och sin omgivning genom linsen, när man vandrar genom landskap och rum.

Och det är väl egentligen det jag har gjort under stora delar av mitt liv.

Ibland har jag tagit ett par sabbatsår på grund av sjukdom och allvarliga hälsoproblem, men ibland bara för att distansera mig från seendet. Eller rättare sagt: jag trodde att jag inte såg.

Men då såg jag något annat.

I teckning, måleri och keramik. Det är ju också bilder. (Ja, jag klarar inte av att göra en keramik mugg.)

Men det är fotograf jag är, i själ och hjärta, på många sätt.

Kanske är jag inte alltid tekniskt briljant. Kanske är jag inte ens i närheten av det jag själv hade velat göra. Men tillräckligt för att jag faktiskt ibland kan vara lite nöjd.

Visst har jag gjort många misstag. Sådana som jag kanske inte alltid avslöjar. Men för mig handlar fotograferandet om viljan att visa det som andra passerar eller tar för givet när de vandrar runt i de olika rummen och landskapen som vi vistas i.

Jag hoppas att jag, så fort jag är redo, också kan prata om det som inte är så bra fotografiskt, men som ändå bär på starka minnen från något man passerat – eller något man väntat på.

För där i väntan har kameran ofta åkt fram som en liten vän och medspelare i en ganska ensam prestation, i vanliga fall.

Jag har sagt någon gång att jag inte har någon hund, men en kamera. Och det gör att jag måste gå ut och gå.

Och så är det nog.

När man går där börjar man filosofera om lite allt möjligt. Inte alltid om bilder, utan faktiskt om helt andra saker.

Tills man lär sig att stänga av de där tankarna.

Eller kanske låter man dem bara passera – som en fördjupning av närvaron. Då börjar vi närma oss filosofi bortom rummet, men det är i det bildmässiga rummet som mitt hjärta och min själ finns.