Skärningspunkten

Jag tänker på stillbilden som både en skärningspunkt och en brännpunkt.

Därför dras jag till fotografer som lever nära gränsen och ibland passerar den. Kanske för att jag själv har passerat gränsen för det möjliga från tid till annan.

Med kameran kan jag smalna av blicken, precis som jag kan smalna av orden med en AI-prompt.

När allt kommer omkring kanske det handlar om att samla världen, att göra den mindre splittrad och därmed också mindre överväldigande.

Men det handlar också om att våga möta världen utan att låta den ta överhand.

Med kameran kan jag styra hur mycket jag vill se och hur mycket jag vill sortera bort. I samma ögonblick som man börjar fotografera närmar man sig världen, samtidigt som man distanserar sig från den.

Man står fortfarande mitt i världen, men man är inte naken inför alla intryck.

Kameran ger mig en plats att stå på.

En plats där jag kan se utan att behöva gå för nära och bränna mig.

Det är därför jag älskar Helmut Newton.

Han är nära, men han bränner sig inte. Mycket av det han gör har, på olika sätt, sina rötter i erfarenheten av förkrigstidens Berlin – staden han tvingades lämna för att få en chans i livet.

Kanske gjorde kameran honom till den han blev.

Utan kameran kanske han inte hade haft något att fästa blicken på.

Och något liknande kan man kanske säga om Robert Capa. Han behövde kriget för att kunna närma sig och samtidigt distansera sig från destruktiva krafter, från spel och förtvivlan.

Det handlar om seende, ja.

Men det handlar lika mycket om att hantera sitt liv, sina begränsningar och sina möjligheter genom en kamera.

Jag valde inte stora delar av mitt liv, även om man kanske kan tro det.

Men jag valde kameran.

Jag valde den som förhållningssätt.

Som vän.

Som en följeslagare att vandra med.

Och på så sätt har jag kunnat samla världen och göra den lite mer hel.

Men det krävde också att jag ibland gick utanför världsbilden – utanför det invanda och det redan sorterade – för att på nytt samla blicken.

Kanske är det detta fotografi egentligen handlar om för mig.

Inte om att fånga världen.

Utan om att göra världen möjlig att möta.

Att stå kvar i den, men med ett litet avstånd.

Att närma sig utan att försvinna in i den.

Att välja vad man ser.

Och ibland, kanske framför allt, att välja vad man inte ser.

Stillbilden blir då det jag anade från början: både en skärningspunkt och en brännpunkt.

En skärningspunkt där närhet och avstånd möts; en brännpunkt där världen, blicken och jag själv för ett ögonblick blir möjliga att hålla samman.