Vad bygger relationen på?

Det som binder människor samman behöver inte vara kärlek eller vänskap, som vi kanske tror och förväntar oss. Ibland är det en plats, minnen eller upplevelser som för oss samman och skapar relationer.

Jag tror att många, precis som jag, kan tycka att detta är lite udda. Att bara finnas på en plats och kunna relatera till den kan skapa band. Och då menar jag inte nödvändigtvis att man trivs med platsen eller ens med de människor som råkar befinna sig där. Det är själva upplevelsen av platsen som på något sätt formar relationen.

Jag kan känna att det finns en slags primitiv drivkraft bakom detta.

Inte bara för att jag själv relaterar till platser, företeelser och upplevelser som har format mig, utan också för att sådant kan avgöra vilka människor jag väljer att umgås med. Vi delar något: en gemenskap som är grundad i platsen och i det vi gör som personer där. Något som samtidigt formar vår identitet i andras ögon.

Vi är helt enkelt sammankopplade genom platsen och dess blotta existens.

Utan platsen – ingen relation.

För mig uppstår här ett problem.

Vad händer när man själv väljer platsen men samtidigt blir påtvingad relationer och den historia som redan finns där och verkar genom platsen?

Min stora grej är att det är lättare att förhålla sig till historien om den är socialt öppen, om man kan se vad som sker och på något sätt förstå reglerna. Då slipper man navigera långsiktigt i mörker för att försöka förstå platsen och dess individer.

Och tro mig – jag har verkligen varit på många platser där individerna inte säger särskilt mycket, där deras nätverk inte är synliga. Man vet helt enkelt bara att personen är knuten till platsen, men luckorna får man själv fylla i.

Precis som man måste avkoda strukturer, familjebildningar och andra släktband för att förstå väven av interaktion och samhörighet.

Det blir nästan ett sociologiskt mysterium som man försöker lösa i realtid medan man kryssar fram på de ödsliga gatorna i någon del av ett mörkt och kallt landskap.

Jag kan inte säga att jag är någon småpratare.

Småprat är liksom lite för banalt för mig. Samtidigt förstår jag ju att det är viktigt. Det är ett sätt att knyta band, skapa trygghet och påbörja något mellan människor.

Men för mig kan småpratet ibland utestänga personen och gruppen från något större. Det ger ingen större stimulans och väcker kanske inte heller någon särskild nyfikenhet hos mig.

Jag står där och tänker:

Vad är det egentligen som är så roligt?

Och så skrattar man.

Men när samma sak kommer på tal för elfte gången har den tappat sin laddning. Sin magi.

Gruppen verkar däremot trygg och nöjd med att köra samma sak på repris, om och om igen. Kanske för att man identifierar sig med den. Den blir en gemensam referenspunkt, en liten bit av gruppens historia som kan plockas fram när den behövs.

Men denna ständiga upprepning tröttar ut mig.

Den får mig ibland att tro att människor är lite dumma. Inte för att de faktiskt är det, utan för att jag tycker att de borde anstränga sig lite mer.

Samtidigt är det kanske just där jag själv fastnar.

För de märker ju inte detta.

De lider inte heller av det, har jag märkt.

Det som för mig känns som upprepning, brist på fantasi och en sorts social autopilot kan för någon annan vara trygghet, samhörighet och igenkänning.

Jag hade verkligen hoppats att jag någon gång skulle förstå de här sociala spelen.

Men jag gör nog inte det.

För mig blir det lätt repetition efter repetition.

Samma berättelse.

Samma skratt.

Samma människor.

Samma plats.

Och kanske är det just där någonstans som mysteriet börjar.

För det som för mig ser ut som brist på fantasi kan för någon annan vara själva definitionen av tillhörighet.